Egna texter

OS uttagningar… 

Jag gillar att skriva som ni vet. Och i dessa tider är det ganska svårt att undvika att tycka och tänka. OS truppen har tagits ut och jag fokuserar på friidrottstruppen först och främst men det jag skriver är antagligen applicerbart på andra individuella idrotter med. 

Jag ser i mina sociala medier folk som är lyckliga över att de blivit uttagna till deras första Olympiska Spel, deras andra, eller tom tredje. Folk från hela världen. Jag ser väldigt få negativa eller ledsamma inlägg från personer, undantaget Svenska atleter. Varför? För att de blivit nekade sin plats.

IOK sätter inför varje Olympiskt Spel ett regelverk, en kvalifikationsprocess för att ta sig till spelen. I tiokamp ska det vara 24st platser. I längdhopp 32st platser. På 100m 54st platser. Platserna i sig är en annan fråga. Vi fokuserar på hur platserna fördelas nu. Du kvalar in på två olika sätt:

1. Genom det resultat IOK satt upp som direktkvalificerar dig till spelen.
2. Genom det rankingsystem som funnits i x antal år för att fylla kvarvarande platser.

Resultatgränsen sätts för att platserna inte ska övertrasseras i startfälten, men oavsett på vilket av de två sätten du kvalat in på så har du kvalat in fair and square. Hur kommer det sig att det finns andra parter som ska lägga sig i hur ett befintligt system ser ut? Är du inom ramen ska du skickas, punkt. Det spelar ingen roll om du kvalat in som gubbe 1, 4, 9, 25 eller 32a och sista spoten. Det är platserna som ska fyllas upp utifrån regelverket. Ändå så skickas inte ett par av de svenska friidrottarna till Paris den här sommaren. För att de inte anses ha där att göra om en TOPP 12 placering. Deras drömmar förstörs. Alla timmar av slit, och inkvalade enligt regelverket.

Lilla Sverige

Lilla lilla Sverige. Landet som knappt haft en idrottsminister, landet där du som idrottare klassificeras som en hobbyutövare och inte en professionell sådan. Landet där du inte har statligt stöd och får ekonomin gå runt utan ett jobb eller plugg vid sidan av (alt bo hemma tills du är 25-30 år). Där du kan köpa 30st par skor för ditt idrottsbidrag men inte nyttja en krona till hyra, mat, bensin. Att vi, lilla Sverige ska ha bland de tuffaste gränserna ute i Världen är ganska magstarkt. I merparten av länderna skickas du som atlet om du kvalat in. Men inte i Sverige. Där frångår man kvalifikationsprincipen. Folk ute i världen förstår ingenting när de ser att svenskar blivit nekade en plats i spelen. De jublar för att de får skicka 1, 2 eller ännu fler från sitt egna land. Stolthet är vad de känner för sina idrottare. I Sverige är de andra bullar trots att resurser och förutsättningar inte ens finns för att vara uppe och fightas om de finaste valörerna, undantaget ett fåtal atleter som är one of a kinds. Vi, lilla Sverige ska alltså ställa oss över IOK? När inte ens världsledande länder gör det. Vi kanske ska rätta oss in i ledet istället.

Detta är farligt för sporten!

Det tråkigaste vi har ute i vårt avlånga land är de journalister som skriver om floppar, besvikelser och misslyckanden stup i kvarten under Mästerskap, men som lyser med sin frånvaro när atleterna presterar i Diamond League, ett SM eller en annan gala utomlands, bara för att det inte berör en lika stor del av massan. Ofta folk utan bakgrund eller koll på sporten. Klicken ska in och cashen ska in! De som tror det bara är att trycka på en knapp så står man där med medaljen i handen. 

Det som är ännu farligare dock är när folk (sofftittarna) börjar vaggas in i den här fällan. Att de tycker och tänker till vilka som har hemma på ett OS att göra. Att det bara är medaljer som räknas. Jag har sett helt sjuka kommentarer på diverse sociala medier de senaste dagarna. Hatare ska man inte bry sig om men det är svårt att inte bli irriterad. Även om man inte ska ta åt sig eftersom merparten av dessa folk aldrig lyckades med något framstående i deras idrottsliv men vet mest och bäst såklart! 

”Ja men han är ju för gammal´´

”Ja men han gick ju inte till final sist´´

”Bli bättre så får du chansen nästa gång´´

”Har man inte kvalat in så har man inte ´´

”Vi Svenskar vill inte se folk bli utslagna eller varvade i försöken´´ 

Vilka vi? Ni framför soffan som aldrig blev något själva? Är ni regelboken helt plötsligt?

De tycker idrottaren i fråga är för dålig. I Montenegro, Tyskland, Estland och USA jublar man istället, tackar och bockar för platsen i fråga. Folk bör skämmas över sitt beteende och istället stå upp för våra Svenska atleter.

Det värsta är nog att när det är fotboll så är det dessa människor som sitter och skriker när Sverige med nöd och näppe snott åt sig den där sista playoff platsen mot ett annat landslag och kvalar in till ett EM eller VM som lag 22/23/24 av 24st nationer. Här är det ingen som sitter och säger att de inte ska få åka, eller hur? De är inne på listan och har kvalat in fair and square, precis om de friidrottare som nu blivit nekade en plats. Antagligen jublas det på håll och kanter och man ser fram emot kommande mästerskap de kvalat in i. Det argumentet borde räcka i sig. Har du kvalat så har du kvalat.

NOLL kronor.

En annan faktor i sammanhanget. Journalister, media, kommentatorer och bisittare, de får betalt för att åka och göra sitt JOBB i spelen. Atleterna som faktiskt kvalat in, de tjänar noll kronor.

Tuffa restriktioner om hur du får marknadsföra spelen, tacka dina sponsorer och dylikt finns, du får knappt nämna OS i dina egna sociala medier, och dessutom tjänar du inte pengar på att du kvalat in, varken av ditt förbund eller via IOK. Hur hade spelen sett ut utan atleter och coacher? Då har du ingen tv sändning, inget mediafolk och inga reklam / sponsorintäkter kopplat till spelen överhuvudtaget. Apropå coacher, visste ni att inte ens alla coacher får åka med till OS för att det finns för få ackrediteringar, låter det rimligt att du ska kunna prestera på topp utan din tränare? De två som gjort jobbet tillsammans i oändliga år. För vem är tävlingen till för ens i slutändan? Atleter och coacher är produkten i fråga, men behandlas bara som en liten bricka i pusslet. För att andra ska kunna göra sina jobb på plats och runt omkring. Haha! Det är sån liten del procentuellt som går till idrottare så det är sorgligt. 

Allt är så jävla rubbat och snedvridet.

Frågeställning

DU, som nu inte tycker vissa av de här friidrottarna har att göra på ett OS eller borde skickas. 

Hur hade du resonerat om det var din son eller dotter, eller barnbarn det gällde? 

Tänk dig samtalet därhemma: ”Pappa jag är 17e bäst i Världen och de skickar 24st killar, men jag blev inte uttagen av mitt eget land så nu ska en sämre atlet få chansen att åka dit istället´´. 

Hade du:

1. Känt med din son och undrat vad fan det är som pågår. Inkvalad på korrekta principer.
2. Sagt till honom att: De har nog rätt, du har knappt chans på topp 12 på OS så vad ska du dit och göra min son, tänk även på tv tittarna som bara vill se medaljer eller topplaceringar för svenskarna. 

Personliga tankar

Jag har haft höga toppar med 14st SM Guld, 4a, 5a, 9a på EM i min karriär. 

Men också fått uppleva djupa dalar med reumatism, pandemi år och bruten fot x3.

Jag hoppas ta mig tillbaka till banan och orka göra en satsning mot Los Angeles 2028.

Jag kanske inte tar mig hela vägen fram till en pallplats. Antagligen inte. Men det vore en saga utan dess like att få ta mig tillbaka och få göra ett Olympiskt Spel innan jag avrundar karriären. Med allt jag haft i ryggsäcken på vägen dit. Få berätta det för sina barn och barnbarn när man är äldre. Det om något är det enda jag hade brytt mig om i slutändan, och hade känts som en guldmedalj i sig. Är det värt det om jag ska bli berövad på detta sättet likt andra friidrottare blivit i dagarna 2028 som 33 åring? För det som händer några utav våra friidrottare kan vara jag 2028. Det kommer vara andra definitivt, som alltid. Tyvärr. Är det värt alla timmar, allt slit, vara en förebild för barn och ungdomar, få folk att drömma, när du ändå blir berövad en plats om du inte kan uppvisa en topp 12 kapacitet?

Jag vet inte ärligt talat. 

Har du kvalat in har du kvalat in. Det spelar ingen roll om du gjort ett OS innan, om du är 18år, 25år eller 34år. Om du kan ta medalj, nå en final eller kvalar in med nöd och näppe. Jag hoppas vi tar oss dit en dag som nation, att samtliga får åka. Det är dags att fler reagerar och ställer sig bakom atleterna, produkten i sammanhanget. Surgubbarna och gummorna får fortsätta med sitt, men vi andra måste fortsätta sätta tryck för en rättvis idrott.

Krav går att ställa om förutsättningar och ekonomi skjuts ut. Det gör det inte tillräckligt i Sverige.

Och därmed är det magstarkt att ställa eller sätta egna krav, när det finns regler för kval och de bör respekteras i högsta grad.

Eller vad sägs om 8-12st personer i varje gren? Hade alla nationer resonerat likt Sverige hade vi inte haft en enda bra tävling i spelen. Inga chanser till skrällar eller genombrott. Vad sägs om att vi även startar handbolls OS från kvarten framåt och skippar gruppspelet (bara 8 lag kvar då!). 

Låter kul och spännande…

Avslutningsvis: Att folk tycker och tänker, skriker, är glada, besvikna på våra idrottare. Det hör till och att folk bryr sig är i mångt och mycket bra för sporten, tror jag. Detta hör till när folk är på plats och faktiskt tävlar. Heja på, ifrågasätt ni, analysera hur mycket ni vill. Men.

Att folk inte ens får den här chansen och svenskar håller med, det är inte fair, och långt ifrån OK.

Ekonomins betydelse för en elitidrottare

Desto fler år i branschen, desto mer insatt blir man. Jag har de senaste åren funderat mer och mer på en del saker inom vår idrott (Friidrott) och hur dess ekonomiska aspekter sätts i perspektiv. Hur hela systemet känns bakåtsträvande och ofördelaktigt för oss som vill ha det som yrke och tävlar som proffs tyvärr.

Jag är ingen expert och har inga exakta siffror men vill med denna texten informera och utbilda er lite mer hur det kan fungera inom Friidrotten och hur det ser ut för oss (mig ex) som varit en del av systemet i x antal år. Jag skriver också texten för att jag gillar att skriva av mig ibland som ni vet, och därmed interagera med er i min omgivning som följer mig. Jag tycker det här ämnet är intressant och det talas för lite om det runtomkring i landet. Hoppas ni får en del insyn efteråt. Bidra gärna med inputs. Jag kommer ta upp många ämnen men som alltid är det omöjligt att skildra allting runt omkring i en och samma text. Texten ska heller inte ses som kritik riktat mot någon, med undantag för klädes-exponeringsfrågan längre ned i texten. Se det istället som att det är bra att det kommer upp till ytan så det kan diskuteras framöver (förhoppningsvis).

När man pratar med folk och får frågan om jag lever på min idrott är det korta svaret ofta ett halvt ja.

Det långa svaret blir däremot längre och betydligt mer komplicerat. Jag har inkomster från olika håll och det är sällan jag får lön den 25e var månad som de flesta andra i Sverige. 

Våra / mina inkomster bygger på

• Klubb
• Landslag
• Prispengar
• Sponsorer

Tidigare även stöd från SOK.

Utöver ovanstående även extrajobb på ca 30% vid sidan av för min del, för att ha något annat att göra men också för att få in lite extra kulor.

Från klubben får man ett bidrags-baserat stöd som kan användas till resor, läger, tävlingar, behandlingar, redskap med mera. Jag har ett jättebra stöd från min klubb Hässelby SK om man jämför med andra friidrottare i landet. Ett bidragsstöd är fördelaktigt när du är frisk och hel. Du kan nyttja dina pengar till dina användningsområden och behöver inte skatta bort något. Jättebra tänker man oftast. Många är nog nöjda med detta så länge man presterar och mår bra, de reflekterar nog inte så mycket vad de går miste om.

Vad som inte är fördelaktigt är att:

• Pengarna är inte pensionsgrundande
• Pengarna går inte att använda till mat, hyra, lån, räntor, bensin & dylikt 
• När du blir sjuk har du svårt att få sjukpenning (återkommer i frågan)
• Du får problem att ta lån, fixa en bra creditscore och stå på egna ben i livet (eftersom du inte kan uppvisa tillräckliga siffror utifrån de flesta bankernas förbestämda termer om fast anställning etc). Du blir starkt beroende av dina föräldrar (inte heller alltid de kan bidra!)

Vissa väljer att ta ut en liten del som lön och ha resterande del som bidrag från sin klubb.

Kontrakten är nästan alltid på 1 år i taget. Om man blir sjuk eller skadad kan man lätt tappa sitt stöd kraftigt rent generellt ute i Sveriges klubbar. Du skriver inga längre kontrakt likt lagidrotter där du ”säkrar´´ fler år rent trygghetsmässigt oavsett utgång med skador / sjukdomar. Vissa klubbar kör även ganska så prestationsbaserade kontrakt vilket gör att du kan pendla kraftigt upp och ned från år till år i ditt bidrag.

En riktpunkt är att ca 100 000kr / år är ett grymt bra stöd i Sverige för Friidrottare. Jag har haft kvar mitt fina stöd trots sjukdoms-eran (reumatismen) vilket jag är tacksam för, i en rad andra klubbar hade jag blivit sänkt kraftigt pga missade mycket tävlingar 2022 som en påföljd av sjukdomen.

Därtill har klubbarna lite prispengar i potten vid SM tävlingar.

Landslag: Har du varit topp 30 i Europa under föregående år har du de senaste åren fått 8000kr i stöd från förbundet. Per månad tänker ni först när ni läser? Svaret är per år. 

8000kr per år för att prestera och leverera på topp på galor och mästerskap. Kunna tampas om medaljer och framskjutna placeringar för sitt land. Täcker ungefär 1 flygresa + 1 hotellnatt. 

I år har stödet blivit lite bättre men såhär har det sett ut senaste åren.

Prispengar från landslaget då? = 0kr.

Fascineras ofta när jag läser om stödet från skidlandslaget, hur de ofta går ut i media och kräver bättre stöd & prispengar. Eller när damlandslaget i fotboll kräver bättre ersättning vid landskamper. Starkt att de ligger på. Det är ju dem / vi som är produkten. Kudos! Inom Friidrotten får vi 0kr i ersättning vid landslagssammanhang. En del går back pga behöver ta ledighet från jobb hemifrån (inkluderat atleter, coacher, medicinskt team etc).

Prispengar: En väldigt stor inkomst för många idrotter, i Friidrotten är delen enormt liten.

Med undantag för Mondo och de som är kanske topp 3-5 i sin gren i Världen (som får startpengar med mera) så är prispengarna extremt låga ute på touren. Friidrott är en global och stor idrott men du ska vara glad om du går +- 0 när du är ute och reser i Europa / Världen och tävlar mot de bästa om du är rankad ca topp 10-30. Jag har pendlat mellan topp 15-35 senaste åren i Europa / Världen och placerat mig 4-5-9-10-13-15 på mästerskapen jag varit med i (Glasgow, Belgrad, Berlin, Amsterdam, München, Doha) 

+ ett U23 Silver på det 2017.

Dessa placeringar på EM / VM har gett mig 0kr i prispengar!

EM ger inga prispengar. VM ger från plats 1-8. OS ger inga prispengar.

Mitt bästa år drog jag in ca 110 000kr i prispengar (snittet för en allsvensk spelares lön / månad) på World Tour, men det brukar ofta ligga på 30-50 000kr / år. Det går att dra in pengar, men det är inte tal om något lyx. Damian Warner, Olympisk Mästare, hade svårt att få en klädsponsor efter sitt OS guld exempelvis. 

Inte ens Mondo som kanske är bäst betald av samtliga drar in bra pengar i jämförelse (framröstad till näst bäste idrottare alla kategorier 2022 efter Messi) med andra stjärnor. Sätt hans inkomst i relation till andra toppidrottare och du får scrolla långt ner på listan för att hitta hans namn.

SOK: Här har du likt din klubb ett bidrags-baserat stöd som täcker omkostnader för dig och din coach. Utöver detta har du ett stipendium. Jättebra när du är frisk men återigen tvärtom vid sjukdom och skada då det inte räknas med i din inkomst av tjänst och ej inkluderas i bankförhandlingar, sjukpenning med mera. Dessutom är det så att du inte kan få stipendiumet om du tjänar ”för mycket´´ på din idrott vilket jag tycker är fel personligen. Det sänder lite signalen att du kan vara bra – men är du för bra (?) så klarar du dig utan stipendiumet. Du kan heller inte få stipendiumet om du driver ett AB. Jag tappade mitt SOK stöd 2022 efter några sämre år (helt rätt) men ska kriga för att få tillbaka detta framöver. Pga detta fixade jag ett extrajobb som ersätter tappet av stödet jag tidigare hade kan man säga.

Sponsorer: Nyckelfaktorn i sammanhanget. Att skapa en elitsatsning som individuell idrottare är omöjligt utan sponsorer i ryggen. Sponsorer jobbar på olika sätt och vill interagera olika med individerna i sig. Det kan vara aktiviteter, reklamfilmer, PR, marknadsföring i sociala medier, föreläsningar etc. 

För egen del har jag varit kreativ och bra med att skapa en satsning utifrån mina sponsorer. Kunnat locka sponsorer. Jag har och har haft flertalet de senaste 6-7 åren vilket möjliggjort en satsning. Pengarna härifrån har använts till att betala av lån, hyra, bil, mat och allt vad det innebär, samt köpa lite roliga prylar och övriga roliga aktiviteter. Kunna leva ett hyfsat liv med andra ord. Det har även använts till kontantinsats vid lägenhet då jag varit bra på att spara samt bodde hemma tills jag var 23 år. Jag anser mig själv skapat en bra satsning med hjälp från vissa nyckelpersoner, men det är inte en följd av systemet vi har utan mer vad jag själv kunnat erbjuda & sälja in / ut emot en ersättning. 

Det är upp till dig och din manager att fixa detta, således lägger jag den i kategorin utanför ”systemet friidrott´´ med undantag för kläd / skosponsor kanske som är en del utav det hela. Det är ett sidojobb i sig och kräver en hel del tid & energi. Många stör sig antagligen på all form av reklam och marknadsföring som ni ser överallt i dagens samhälle på diverse medier (?). Ni kan ha i åtanke att utan dessa hade antagligen både jag och många andra inte hållit på med våra idrotter tyvärr och istället haft ett heltidsjobb eller pluggat heltid. Sen finns det nackdelar självfallet såsom att skillnaden nu mot då är tyvärr att idag är det oftast siffran på ditt Instagram konto som spelar roll mer än vem du är, vad dina värderingar är och hur du presterat på banan när du ska locka sponsorer. Likes, visningar och snabba resultat har tagit över idrotten. Samt hur du ser ut. Sen ska man komma ihåg att sponsorer kommer och går.

Vad jag tycker om spelbolag? Stjärnorna med miljoner i ryggen behöver antagligen inte tacka ja till spelbolagens erbjudanden, men jag köper individer som behöver stödet och tackar ja till 100%. 

På samma sätt som jag respekterar de som tackar nej pga rimlig problematik runt ämnet.

Vet ni vad man utöver ovanstående motprestationer brukar vilja få in i kontrakten som sponsor?

Exponering i form av logotryck på tävlingslinne, dräkt etc. Här finns det en grej jag stört mig på otroligt mycket och lagt märke till de senaste åren. Jag vet inte om det finns en regel i sig eller vad det är frågan om men av någon anledning får man som atlet enbart ha 2st (!) egna sponsorer på sitt tävlingslinne. Har du 3st eller fler så tejpas detta över enormt löjligt med coachtejp i ett bås så kallat calling innan vi äntrar en arena. De tejpar även över loggor på vattenflaskor, träningsväskor och andra prylar. Haha! Vem bryr sig? 

Är det friidrottsförbundet & klubbarna som satt dessa ramar så bör det tas bort omedelbart.

De förhindrar oss från att tjäna pengar. 

Tänk dig att du har två stycken sponsorer på ditt linne. Det kommer en tredje sponsor som vill bidra i din satsning och i gengäld vill de ha exponering på ditt tävlingslinne. Tyvärr kommer de inte få plats pga reglerna tolererar inte detta. Du meddelar detta och sponsorn hoppar ev av. Du kanske mister chansen om sponsorn och därmed får du sämre förutsättningar i din satsning. Alternativt behöver du välja ut de två ”bästa´´ sponsorerna på bröstet. Kul att ta det beslutet och göra de andra sponsorerna missnöjda.

Fotbollsklubbar kan ha 5-10st loggor men du som individuell idrottare som inte drar in särskilt mycket pengar, där ska det tydligen gå in och sättas stopp för ytterligare exponering och chans till inkomst?

Vi ska bara vara glada och nöjda och tycka att det är kul med idrott!

Man kan fråga sig vem som stör sig på om du har 1, 3 eller 7st sponsorer tryckta på ditt personliga linne. 

En fundering är om förbundet själva vill framhäva sina egna sponsorer vid mixed zone, i tv intervjuer samt på tävlingsarenan med alla reklamskyltar runt omkring. Dessa sponsorpengar- som sällan mynnar ut till atleterna i fråga från just förbundet. Atleterna sätts aldrig i första prioritet. Men återigen, utan atleterna- ingen tävling eller verksamhet. Produkten? Vi. Just det.

Det här måste förändras. Utan någon motion eller liknande. Lös det.

Satsningen

Jag är tämligen övertygad om att man som idrottare idag kan hålla sig på toppnivå ända upp till ca 35 års ålder. Rent fysiskt sett inga problem (med lindrigare skador). Det är motivationen, livspusslet och ekonomin som ofta står i vägen. Varför vi överväger om det är värt det. Jag tror det är därför en fotbollsspelare eller hockeyspelare ofta tycker det är värt att hålla på betydligt längre upp i åren pga tryggheten från deras lönesystem kontra vårt bidragssystem. Eller varför flera handbollsspelare eller andra spelare inom lagidrotter övertalas om att fortsätta en säsong till. Din idrott anses där vara ett yrke och professionalismen lyser igenom mer. Man känner sig uppskattad och ser det som en förmån i sitt utövande. Såsom vår idrott är uppbyggd just nu så klassificeras Friidrott mer som en hobby och inte som ett yrke. Jag säger inte att vi ska ha samma löner som dessa idrotter för jag är medveten om skillnaden i tv pengar, reklamintäkter, supporterkultur etc. Det går inte att jämföra med vissa idrotter utifrån siffror och summor. Jag säger bara att deras system är bättre lämpat och löser fler problem i vardagen. Ett trygghetssystem. Lön, den 25e.

Friidrottsförbundet brukar stoltsera över hur populärt och högt upp Friidrotten ligger i hierarkin bland samtliga idrotter i Sverige när det kommer till utövare samt tittarsiffror etc, men jag undrar varför vi inte lyckas kapitulera mer på detta isf? 

Du ska vara glad som har den här möjligheten brukar folk nämna. Vilken möjlighet då tänker jag ofta? 

Det är ett för enkelt och slentriant sätt att uttrycka sig på i mitt tycke. De ser bara de flashiga träningslägerna, tävlingarna runt om Europa och framgångarna när vi publicerar bilder från ett SM podium samt framgångar ute på touren eller mästerskapen iklädda landslagsdressen.

De ser inte de andra delarna dessvärre som består till 90% av satsningen.

Sjukpenning

När jag blev sjuk för 1.5 år sedan och sedermera diagnostiserades med reumatism så var det väldigt svårt för mig att få ut sjukpenning för detta. Vårt system drabbar oss negativt i samband med kontakt med myndigheter. Jag hade svårt att motivera att detta är en del av mitt yrke och att jag minsann skall få ersättning för mitt uppehåll från idrottandet och banan. Återigen trycks man ner och får intala sig själv att Friidrotten är ett yrke medan man påminns om att så ej är fallet. Tillslut fick jag ut en slant, men den avspeglar inte hela min inkomst utan tar bara hänsyn till det som är kopplat till lön, ej bidrag och stipendium = mindre ersättning. Jag har även en försäkringsfråga kopplat till min sjukdom som dröjt snart 1 år att lösa pga detta. Den här problematiken gäller detsamma när du ska ha samtal med banken om lån, räntor med mera som jag tidigare nämnt. Otroligt svårt för merparten att lösa dessa situationer själv utan hjälp från föräldrar (alt bo kvar hemma länge!).

Apropå stödet hemifrån. För min del har den varit Världsklass. En viktig faktor med stöd, uppbackning, tid, engagemang och pengar från föräldrar. Alla har inte den möjligheten eller lyxen. Vi har haft detta som en familjesatsning under väldigt lång tid men där även vi tvivlat på senare tid hur länge till vi skall hålla på.

Hur har andra friidrottare det i övriga länder?

När jag varit runt på mästerskap och galor har jag och mina konkurrenter ofta setts på en öl eller två efter genomförd tävling och då hamnar man ofta i intressanta diskussioner. Det som slagit mig mest är hur många andra länders system mer fungerar som en trygghet. En del är anställda via polisen alt militären och jobbar enbart korta perioder om året. Därefter är de anställda och får in en vanlig inkomst. Tryggheten finns där bland många utav dem jag möter. Jag känner av deras glädje och hur de kan satsa fullt ut på det de älskar. Deras sport klassificeras som ett yrke. Det är fint att vara elitidrottare där. Efter det kan du lägga på prispengar, sponsorer med mera, men det blir mer som en bonus för dem (vår huvuddel som pendlar upp och ner från år till år). Tryggheten finns kvar oavsett om du åker på skador eller sjukdomar (graviditet vet ej?). Du klarar dig och behöver inte fundera på allt i livet och vända på varenda krona. Detta gäller självklart inte alla övriga länder men många av de jag pratat med är anställda på det här viset och blir skrämda när de får höra om stödet i Sverige.

En del länder har professionella Centran där de anställer coacher på heltid och atleterna har det bra ställt så länge de är på en bra och rimlig nivå. Oändliga resurser läggs på medicinska teamet och allt möjligt som vi bara kan drömma om i det här landet. Det fungerar lite som en stab, som ett lag. De tränar tillsammans, de reser tillsammans. Det är ingen slump att vi ser vissa länder ligga i framkant efter år av systematiskt arbete och pengar som läggs på sporten / produkten (kolla på Nederländernas senaste 5 år inom sprint / långsprint samt mångkamp). Att de håller sig mer skadefria, samt har en helt annan kontinuitet i resultaten år in och år ut. 

Dessutom förekommer det belöningar efter mästerskapsmedaljer och framgångar från diverse länder. 

I Sverige får du en blomma och lite godis vid en EM / VM medalj, om ni inte visste detta tidigare.

Medias betydelse

Ofta ser man jämförelser från media i de största sporterna. SHL kontra NHL. Allsvenska kontra Premier League osv. Ekonomin här, den är väldigt påtaglig och två-tre-fem dubblas när vi snackar löner, inkomst och sign on bonusar. Astronomiska nivåskillnader. Jag ser sällan någon journalist / media skriva eller prata om en individuell friidrottares tillvaro jämfört med de länder med bättre förutsättningar. Precis som pengarna och förutsättningar är ohyggligt bättre i Premier League än i Sverige så har vi det ofta väldigt skralt jämfört med många andra idrottare. Ändå är det sågningar och avhyvlingar efter varenda mästerskap och det är för många ”turister´´ på plats osv för det ger mer klick och drar fler läsare. Man tar bara hänsyn till resultaten och aldrig något annat. Daniel Ståhl kan vinna en Diamond League tävling men ändå få kritik för att det bara var si och så långt. Han var bäst den dagen, räcker inte det ibland? Det skall alltid jämföras med pers och rekord. Khaddi kan vinna en Diamond League tävling men får sen skit för att hon inte tar en mästerskapsmedalj senare på säsongen och det är lite som att den där segern är bortglömd. Mästerskap är det roligaste vi alla vet, men vi är dåliga på att hedra våra bästa tillräckligt och bara förhålla oss till just Mästerskapen när vi summerar en atlets karriär eller säsong. I andra idrotter tar man hänsyn till världscuper, galor, ranking, ATP tourer etc. Inom friidrotten kretsar allt runt EM, VM, OS, rekord, pers. 

Jag såg en artikel om Henrik Larssons stöd (inga sponsorer) när han tog EM Brons här i vintras. Enormt imponerande med tanke på hans senaste år (tappat SOK stöd som mig samt varit utan personliga sponsorer). All heder till Henke som säkert fått leva på skrala pengar och haft bra uppbackning från föräldrar och klubb. Men som garanterat tvivlat på om det varit värt det hela vägen som han nämnde i någon intervju. Detta kan media lyfta mer och ta hänsyn till nästa gång en tjej åker ut i försöken på 200m eller när en kille inte når finalen i höjdhoppet. Istället för att fråga ”vad hände, eller vad drar du för lärdomar utav detta´´. Vi gör detta helhjärtat men det avspeglar sig inte i plånboken. Friidrott är inte ett yrke i Sverige. 

Det kan vara kritiska frågor vid mixed zone eller från reportrar på plats. Reportrar, radiofolk, journalister och övrig media som får betalt av sin arbetsgivare för att ta sig till respektive mästerskap och utföra sitt jobb. Jag tycker det ibland tas för givet att vi alla är där som proffs och lever ett bra liv bara för att man kvalat in. Det känns som alla läggs i ett fack och är där på samma premisser, men så är ej fallet. Atleterna är också där för att utföra sitt jobb. Skillnaden vet ni nu. Vi får inte betalt. Fast det är vi som ÄR sporten. 

Vad hade hänt om vi atleter bojkottat Finnkampen, EM, VM, Folksam Grand Prix tävlingar? 

Man ska bara vara tacksam och glad?

Inga atleter = Ingen publik. Ingen media. Inga sponsorer. Ingen tävling.

Det finns GP tävlingar där du som transport- & logi ansvarig drar in mer pengar på några dagars jobb kontra vad en professionell idrottare i Sverige drar in per månad. Jag tar gärna detta jobbet istället för att hoppa längd eller springa häck gratis nästa GP tävling, hit me up!

Experterna hemma i soffan

När en del folk sitter där hemma i soffan med chipspåsen i högsta hugg och drämmer ur floskler som ”hur svårt kan det vara´´ och ”fan vad dålig´´ hen är, så ska ni i fortsättningen ha med er att atleten i fråga ofta inte har sporten som ett yrke, utan som en hobby. Hen har antagligen behövt ta ledigt från sitt jobb hemifrån för att ens få åka på den där galatävlingen eller landskampen alt suttit och pluggat inför en examen nästkommande vecka då det är hens huvudsakliga sysselsättning. Hen har antagligen inte tjänat några nämnvärda pengar på sin idrott och hen har antagligen haft svårt att fixa bostad, lösa lånelöfte och kunna plocka de bästa råvarorna ur disken på ICA till sin matkasse. Hen har antagligen haft en krokig resa till den där SM tävlingen, galatävlingen eller mästerskapet kantat av motgångar, problem med att få ihop livet och satsningen och hen är antagligen nöjd över att bara ha tagit sig dit med tanke på just detta. En bedrift i sig.

Är det rätt att kräva massvis med medaljer och topplaceringar på hela den Svenska truppen? Svaret är nej.

Ska alla få rätten till att åka om man kvalat in oavsett senior- junior eller ungdomsmästerskap? Ja.

Varför skickas inte vissa atleter som klarar gränser eller befinner sig inom den ranking som EAAF/IAAF satt upp för respektive mästerskap? Fotbollsförbundet tackar väl inte nej om landslaget kvalat in till VM?

Att vara nöjd / missnöjd med sin prestation under en tävling och en säsong ingår och att sätta krav är något vi alla idrottare gör på oss själva, det behöver ni inte oroa er för. Vi vill detta mest av allt och blir väldigt besvikna när det inte går bra eller vår väg. Ofta kommer det även någon bortförklaring från oss atleters håll vilket jag inte gillar, bättre att vara rak & ärlig utåt sett. Vi har enorma krav på oss själva och söker hela tiden nya vägar för att uppnå framgångar. Men kravsättningen utifrån undrar jag egentligen vad som är rimligt att ställa med tanke på allt jag rabblat upp?

Kravställning ska gå ihop med förutsättningar. Inget annat. Och så länge förutsättningarna, prispengarna och systemet är underutvecklat så ska våra / era förhoppningar ligga på samma nivå. Det är bara det att det sällan pratas pengar inom vår idrott så ni har säkert aldrig funderat över dessa problemen eller reflekterat över dem. Men det är såhär vardagen ser ut för de flesta.

Sverige är ett riktigt bra friidrottsland sett till förutsättningar. Vi har bra framgångar internationellt sett men det är inte så många som lyckas stanna i världseliten i flertalet år i följd pga ovannämnda orsaker. Vi får nöja oss med ett fåtal i toppen och däremellan kommer enstaka ha en kanonsäsong då och då men desto svårare att befästa sig där längst uppe pga de ekonomiska aspekterna. De som tycker sig veta något om sporten anser säkert att vi skall ha fler medaljer, jag anser att vi ändå presterar bra utifrån förutsättningar. Så länge förutsättningar inte förbättras har jag svårt att se att vi skall ta större kliv än nu. Jag är dessutom övertygad om att varför många av våra ungdomsstjärnor inte blommar ut är pga avsaknaden av tillräckligt stöd eller trygghet. Varför vi skördar enorma framgångar på U och J nivå men inte alltid att de sedermera blommar ut till detsamma på seniornivå. Pressen från media en ytterligare faktor.

Sammanfattning

Systemet med bidrag kontra lön är ohållbart, kortsiktigt och ger ingen avkastning för dig personligen som idrottare. Tryggheten och skyddsnätverket är lågt prioriterat, bristerna är många. Man pratar om att det är ens jobb, och lever utefter det- men systemet påminner en om att det är mer en hobbyverksamhet. Jag vet var Friidrotten står i näringskedjan och ingen kräver att vi skall ha miljoner på kontot, men vart finns tryggheten därute. Att under en idrottskarriär på ca 10-15 år inte få pensionsgrundande inkomst är inte hållbart. Att inte kunna använda pengarna du får i bidragsväg till mat och tak över huvudet vilket är de viktigaste faktorerna i en satsning är underligt. Vi behöver ofta inte ett ytterligare träningsredskap eller ett par till joggskor i samlingen. Vi behöver kunna betala levnadskostnader utan att föra över från sparkontot gång på gång.

Dessutom är det som så att inom lagidrotter finns ofta resurserna på plats, det blir ingen extern kostnad. Medan en individuell idrottare alltid förväntas lägga varenda krona på grejer kopplat till idrotten. Att behöva plocka från ditt eget bidrag för att du vill vara seriös och ha med dig en egen fysio till en viktig tävling ute i Europa är inget lagidrottare behöver tänka på bl a. Kost, coacher, behandlingar för att ta hand om kroppen etc. Kraven är många. Disciplinen är mer beroende när du är individuell idrottare. Du förväntas vara seriös.

Många av ämnena är heller inget jag blamear klubbarna för- utan det måste komma från högre instanser givetvis. Förbunden? RF? Myndigheter? Skatteverket?

Jag tror inte systemet kommer ändras över en natt, men det tåls att diskuteras och lyftas.

En del punkter enklare att se över och ändra på, en del svårare i landet lagom. Vissa frågor är kopplade till klubb och förbund. Vissa frågor kopplade till myndigheter och organisationer som sagt.

Antagligen händer ingenting, eftersom alldeles för få tar ställning, och tar man ställning likt en själv anses man ofta gnällig och bitter. Jag försöker bara lyfta ämnena och inse varför vi kanske inte når fler framgångar, varför vi sett otaligt många talanger försvinna längs vägen alt stagnera, varför fler inte håller på längre. Varför folk tappar kärleken till sporten. Varför motivationen dör ut med tiden. Hur livspusslet strular.

Det stavas ekonomi och trygghet.

Vet ni vad vi elitidrottare tjänar mest på? Traktamente. Det lönar sig att åka på träningsläger och tävlingar en längre tid. Du går ofta plus på resan. Det sänder signalen att du behöver bege dig bort från Sveriges gränser för att tjäna pengar. Hyr även ut lägenheten så kanske du kan leva ganska gott utanför vårt land medan du är borta. Sen kommer du bara hemåt för kortare perioder, SM tävlingar med mera. Tänkvärt, udda och ologiskt. 

Systemet och alla de faktorer jag tar upp i min text och skildrar kopplar jag till elitidrottare, vi som bedriver det med målet att ha det som yrke, så kallade professionella utövare. De som bedriver det för skojs skull eller på en hygglig nivå behöver inte lägga märke eller ta ställning för allt jag rabblat upp, de får ut mer av varje krona såsom det är uppbyggt nu. Medan vi proffs har ett ofördelaktigt system i mitt tycke. Ingenting kommer gratis och hårt jobb är det som gäller. Det är synd att det hårda jobbet inte avspeglar sig bättre.

Hade jag haft mer kärlek till sporten om jag haft det som hobby och bedrivit det under kvällstid efter ett 8-17 jobb? Antagligen. Hade jag kunnat prestera lika bra då? Antagligen inte. Då hamnar du i knäna på din arbetsgivare, får svårt att ta ut ledighet, tappar flexibiliteten att resa på läger och tävlingar. 

Vi måste värna om det ideella, men ej förglömma det kommersiella och elitdelen. Vi kan nog inte ha samma modell för alla om vi vill nå större framgångar.

Hade jag / vi varit bättre med 10 miljoner på kontot kontra 200 000kr? Kanske inte.

Men tryggheten i form av lön och ett hållbart system hade nog gjort att man slappnar av mer i sin satsning, och lever ett bättre liv. Mindre stress. Mindre press. Mer glädje. Jag tar min satsning år för år numera istället för att blicka långt fram, då jag nu varit med om mycket grejer senaste åren som jag vet kastar omkull en känslomässigt samt ekonomiskt sett. Hur synen på sporten förändrats i många delar för mig personligen.

Några ord om diverse ämnen

Sociala medier. En ytterligare intäktskälla idag kontra förr. Kan dock ha negativ påverkan och vara ett störningsmoment (sömn, fokus, man dras med andra, fasader). Folk vill hellre bli influencer idag än en sportstjärna. Det är mer lätt tillgänglig media att förhålla sig till idag. Varumärket är viktigt, men det får inte ta över fokuset från att göra jobbet och slitet på banan (men gör ofta det!).

Faciliteter. Bättre förutsättningar idag sett till arenor, hallar med mera (dock dyrare träningskort etc?). 

Förr körde folk mer spontant. Idag är det ingen som går ner och kastar spjut eller hoppar höjd på lek. 

Å andra sidan. Jag har varit i min klubb sedan 2003 och har fortfarande inte en nyckel in i förrådet där grejerna finns. Hur ska 12 åringar kunna gå ut och leka när det bara går i organiserad form alt via en anställd i klubben / via en förälder? Det kryllar av fotbollsplaner som står fria många timmar om dygnet där barnen bara behöver en boll i handen medhavd.

Ego / Team. Att stå sig själv närmast och vara lite egocentrisk behövs för att lyckas, annars blir du bara en i ledet. Du måste kriga dig fram. Däremot behöver individuella idrottare samarbeta & jobba mer tillsammans tror jag. För att inspirera, locka fler sponsorer, trycka på förbund, media & myndigheter. Om inget påverkar en själv i direkt syfte så finns det ingen som orkar ta striderna utan ser på istället = ingenting händer.

Frågeställningar

Hur mycket professionalism lyser igenom när du läser problematiken jag tar upp? 

Vad definieras som proffs i Friidrott (Sverige)? Är det om du är på en viss nivå? Är det sett till vad du tjänar? 

Vilken kravställning skall vi ha på en atlet inför ett Mästerskap alt inför en Diamond League / World Tour tävling? Samt vilka ska ha krav på sig utifrån? De med SOK stöd? Fler än så? 

Hur går det att stärka upp tryggheten och därmed känna större förmån att hålla på / kärlek till sin idrott?

Som det ser ut just nu försöker man bedriva det som sitt jobb, men systemet är utvecklat som en hobby.

Är psykisk ohälsa mer utbredd inom individuella idrotter kontra lagidrotter?

Vart befinner sig idrotten i hierarkin i dagens samhälle? 

Undra vad pamparna i de stora förbunden tar ut för löner, när det är atleterna och coacherna som gör sporten levande i sig? Pengar finns, det vet alla. Det handlar om vart de går.

Varför är produkten nyckeln i många idrotter medan inom Friidrotten är produkten en liten bricka i spelet?

Alltid kul att skriva av sig. Går att grotta ner sig än mer i tränare-atlet frågan. Barn och ungdomsidrotten. Utbildning. Samhällsfrågor med mera. Jag valde att fokusera på hur en elitidrottares vardag ofta ser ut.

Min nästa text kommer handla mer om drivkrafter.

Tack för denna gången!

Min glädje och mitt intresse till Friidrotten i sin helhet har minskat kraftigt senaste åren. Kärleken till Tiokampen består och jag har mer att ge. Bara det att mina drivkrafter ändras från år till år. Jag gillar att tävla, men har insett att Friidrotten inte är det jag älskar mest på jorden. Det har bara blivit en väldigt stor del av mitt liv och jag gillar tanken av framgång, pusha mina gränser, få vara duktig på något, inspirera. 

Mer om detta en annan dag.